Lina "Life as I live it"

De har nu gått 12 år aedan pappa somnade in. Tänkte berätta vad som hände den 18 november 2000, dagen då mitt liv förändrades helt...
Tänker det är bäst jag skriver det här så jag en gång för alla kan släcka alla frågor runt hur min pappa dog.

Oktober 2000

Någon gång under oktober så bråkade jag och pappa, vilket vi gjorde rätt ofta. Jag bodde då med pappa på sveagatan inne i stan. En kväll ryker vi ihop rejält och det slutar med att jag flyttade till min mamma som bodde i Sävar. Vi pratade inte med varandra på väldigt länge och en kväll i november så pratar vi för första gången på en månad.
Vi bestämde att den 18 november en lördag så skulle jag och min dåvarande pojkvän komma till pappa på middag. Av någon anledning så bokade vi om till den 17 november.
Tack för det!!

17 november 2000

Vi far dit på middag, spänningen va otroligt jobbig. Men efter ett tag så pratade vi ut om det som hände och vi löste det flesta problemen och vi sa vi älskade varandra. Vi for hem runt 22 tiden skulle åka lokal bussen men av någon anledning så missade vi lokal bussen så ringde pappa och vi fick låna hans bil och det gick så klart bra.

18 november 2000

Min telefon ringde ca 7, va min syster Elin som ringde. Allt hon sa va "du måste komma, pappa är alldeles blå" jag väckte Henke, satta oss i bilen och körde så fort vi kunde. När vi kommer fram står två ambulanser och polisen utanför lägenheten. Jag kliver in och möts av Elin och Markus som grinar och dom bara kramar om mig. Efter ett tag kommer ambulans personalen fram och frågar mig massa frågor om han är frisk, tog någon medicin osv. Minns knappt vad jag svarade då jag knappt visste vad som hänt. Någon gång där i allt kaos så ringde jag min farmor och berättade att det hänt pappa något. Innan min farmor hinner komma så tog dom upp pappa på akuten, Elin, Markus och Carina följde med men jag väntade kvar på min farmor sen for vi upp på akuten. Där gick vi in i ett väntrum där tiden stod still fram tills vi fick höra något om pappa.
Jag ringde min mamma och Martin svarade. Sa jag måste prata med henne för det är viktigt. Fick bara till svar att hon sover och är trött så hon kan ringa sen. Va tvungen säga att pappa kanske är död innan jag fick prata med henne. Dom kom upp på akuten så fort dom kunde. Där i rummet satt vi alltihop och helt tyst, igen visste vad dom skulle säga.
Runt kl 9 så kommer en läkare in och ger oss nyheterna som för alltid förändrade våra liv. Dom fick bara två reaktioner på hjärtat under hela tiden dom jobbade på honom. Minns jag skrek och satte mig ner på knä och sen hamnade jag i chock. Kunde inte andas och fick syrmask...

Efter ett tag fick vi alla gå in i ett rum där pappa låg, dom hade tänt ljus och försökt gjort fint men ja det va ju på akuten. Efter ett tag for vi, minns inte hur vi tog oss till bilen ens. Men innan vi for till Sävar så for vi förbi lägenheten och hämtade saker. Carina va där och hon letade igenom lägenheten efter ett självmords brev. Tog pappa livet av sig?!? Nej, absolut inte!!! Efter obduktionen så kunde det visa sig att mängden piller va sååå lite att han lika gärna kunde överlevt.

Jag har alltid velat ha någon att skylla på och under en tid så ville jag anklaga Carina. Hon är utbildad sköterska men av någon anledning så bad hon min syster då 15 år att göra första hjälpen på pappa. Känslan hon måste ha av att det inte gick måste va otroligt jobbig att bära omkring på. Även fast vi vet han hade vart död ett bra tag innan dom upptäckte det. Carina letade efter ett självmords brev, ville inte att polisen skulle bli indragen, men det sker aromatiskt om någon dör i hemmet. Tre månader efter pappa dött hade hon redan skaffat en ny karl. Hon va personen jag skyllde allt på. Fast jag idag vet det inte gav något.

När vi kom till Sävar så gick vi alla in och till var sitt rum. Minns inte alls resten av den dagen men tror inte någon av oss bytte fler än några ord med varandra.

2 december 2000

Dagen då det va dags för begravning. Va så otroligt många som kom dit, Elins fotbolls lag, vänner, släkt ja en massa folk. Jag har nog aldrig gråtit så mycket I hela mitt liv, grinade så det gjorde ont i hela mig.

Joakim Stenmark blev 36 år ung, lämnade kvar jag 17 år, Elin 15 och Markus 10 år.

Nutid:

Sorgen idag kan jag hantera bra, jag kan prata om det och le, får inte dåligt samvete av att le längre. Livet går vidare hur jobbigt det än kan va. Men på nåt sätt känns sorgen jobbigare idag. Allt han missat, studenten, körkort, hur vi lever, barn barn och bara se oss växa upp. Jag vet han är stolt över oss. Och den dagen Wilma kommer och frågar efter sin morfar så ska jag verkligen berätta vilken underbar morfar hon hade :)

Markus kom en gång till mig för ca 3 år sedan och frågade om jag kunde berätta lite om pappa, han minns inte så mycket. Pappa ha vart död längre än vad Markus fick ha honom i sitt liv :( minns jag tappade hakan för visste ute vad jag skulle säga. Minns du själv mycket från när du va 10 år och yngre? Minnen har man men inte många. Och det är oftast minnen från något extremt som hänt som verkligen fångade en i det ögonblicket. Vet släkt har inspelningar från högtider så en dag ska jag försöka låna alla och sätta ihop ett band för oss alla att minnas våran pappa.

Så hur dog min pappa? Han råkade blanda alkohol med Smärtstillande. Dom säger man ska vänta 24 timmar men nä det är en lögn... Tar längre tid för piller att lämna kroppen. Jag väntar alltid 48 timmar. Det här är en anledning till att jag inte dricker så ofta då jag väljer hellre att inte ha ont.
Pappa tog inte livet av sig! Livet är skört och man ska leva det fullt ut...

Pappa, jag älskar dig och saknar dig så otroligt mycket. Men du lever vidare i oss och dina barnbarn!


Ta aldrig någonförgivet!!!